Jättebjörnloka

Jättebjörnlokan är en ståtlig men ovälkommen gäst i vår natur.
Varje sommar gör vi insatser för att bekämpa växten.

Så här bekämpar vi jättebjörnlokan

Vi bekämpar jättebjörnlokorna på kommunens mark helt utan bekämpningsmedel. Istället för kemiska bekämpningsmedel använder vi så kallad mekanisk bekämpning. Mekanisk bekämpning är en miljövänlig och effektiv metod som innebär att vi hugger av toppen av jättebjörnlokans rot. Jättebjörnlokans rot kan till skillnad mot till exempel maskrosens rot inte skapa nya grenar som växer upp. Så när väl toppen av roten kapats, den så kallade tillväxtpunkten, dör roten. Ibland händer det att vi missar tillväxtpunkten vid första försöket och får då upprepa metoden tills dess att hela jättebjörnlokebeståndet dött ut.

Frön från jättebjörnlokans blomsterkrona sprider sig lätt och kan börjat gro så långt som sju år efter att de har hamnat i marken. Dessa små fröplantor som börjar gro bekämpas på samma sätt som dem som hunnit växa till sig.

Varför bekämpa lokorna?

Orsakar hudbesvär och tränger ut andra växtarter

Det finns två huvudsakliga skäl till att bekämpa jättebjörnlokan:

• Växtens farlighet. Om man får växtsaft på sig och sedan vistas i solljus kan man få brännblåsor
• Växten invaderar naturliga biotoper och tränger ut inhemska växtarter

Under sekelskiftet var jättebjörnlokan en omtyckt och praktfull perenn i trädgårdarna men numera är den enbart en trädgårdsrymling. Idag räknas jättebjörnlokan till gruppen invasiva arter, eftersom den är alltför konkurrenskraftig. Dessutom har växtens saft visat sig ge upphov till kontakteksem och svårläkta sår om den kommer i kontakt med huden i solsken.

Tipsa oss

För att kunna identifiera och kartlägga var jättelokorna växer behöver vi din hjälp. Misstänker du jättebjörnloka kan du felanmäla det till oss via formuläret Felanmälan jättelokor.

I kartorna nedan hittar du de jättebjörnlokebestånd som redan är identifierade.

Så här känner du igen jättebjörnlokan

Jättelokan är en storväxt, flerårig ört som blommar i juli - augusti. Jättelokan växer vanligtvis till 2-3 meter, men kan bli upp till 4-5 meter höga. Bladen kan bli en meter breda och 3 meter i längd. Blommorna är vita i flockar och kan bli upp till 0,5 meter i diameter. Blommorna är vita och sitter i mycket stora, plattade till halvklotformigt välvda flockar. De yttersta blommorna i flocken är oftast större än de övriga. Ståndarna har gröngula eller rödaktiga ståndarknappar. Frukterna är drygt en centimeter långa, runda till elliptiska, med kraftiga oljekanaler som är vidgade nedtill.

Jättebjörnlokan kommer ursprungligen inte från Sverige och har därför inte några naturliga fiender här. Den har inga stora krav på jordmån och sprider sig effektivt med frön. På kort tid kan den ta över stora arealer.

Foto: En stor praktfull blommande jättebjörnloka

Bekämpa jättebjörnlokor på din tomt

Har du fått in jättebjörnlokor på din egna tomt kan du bekämpa dem genom att ständigt hugga av dem så fort de växer till. Detta måste upprepas ofta för att lyckas.
Björnlokor överlever inte i en gräsmatta, något att ha som riktmärke.

Du kan även hugga av rötterna. Att skilja tillväxtpunkten från roten är ett effektivt sätt att bekämpa lokor på. Oftast får man göra om det några gånger innan alla lokorna dör.

Har du ett mindre bestånd med lokor kan du först ta bort allt ovan jord och sedan täcka över området med t.ex. en kraftig presenning och därefter lägga något tungt ovanpå. Om jättebjörnlokan hunnit bilda fröställningar bör dessa klippas bort och läggas i en påse som kastas med hushållssoporna.

Efter lyckad bekämpning bör man hålla utkik efter nya plantor. Gamla frön som ligger på marken kan gro efter flera år.

Var försiktig när du arbetar med jättebjörnlokor

Växtsaften ger skador på huden som liknar riktiga brännskador. Besvären kan komma med några dagar fördröjning, kvarstå i veckor och skapa ärrbildning och mörkfärgning av huden. Har du fått växtsaft på huden tvätta den omgående med tvål och vatten. Skydda huden mot solljus under en vecka.

Kontrollera risken hos Giftinformationscentralen