Ett skolbesök i Kabale
⁃ Min pappa är psykiskt sjuk och min mamma dog när jag var tio år. Vi förlorade marken vi ägde, så vi hade ingenting. Tack vare ETCP fick jag ändå en chans att utbilda mig. Det var min räddning.
Det berättar Alex, som guidar oss genom sin hemby, högt uppe på kullarna ovanför Kabale, där hans närmaste släktingar fortfarande bor kvar. Han visar och berättar engagerat om hur hans farbror tillverkar knivar och verktyg av metallskrot som de köpt så billigt som möjligt nere i stan.
Vi är en grupp på 18 sistaårselever och tre lärare från gymnasieskolan Young Business Creatives (YBC) rest den långa vägen från Sverige för att tillbringa två veckor i Kabale och lära känna landet och dess befolkning.
Mötet med Afrika liknar ingenting vi upplevt tillsammans tidigare. Maten, trafiken, lukterna, människorna - allt känns annorlunda. Intrycken hopar sig och på kvällarna sjunker eleverna ihop av trötthet i hotellets lobby och försöker smälta alla intryck de samlat på sig under dagen. Många längtar hem. Någon gråter och ringer hem till mamma och pappa. Någon annan har ont i magen och har inte kunnat äta på hela dagen. Ytterligare någon tycker att hotellrummet kunde ha bättre standard. Vi lärare gör vad vi kan för att trösta, peppa och pusha. ”För varje dag som går kommer allt runtomkring oss kännas mindre och mindre ovant och konstigt”, upprepar vi gång på gång, som ett mantra.
Men nu står vi alltså och blickar ut över bergen och dalarna runt Kabale. Utsikten är bedövande vacker. Luften är frisk och ingenting annat hörs än vindens sus och ljudet av bybornas enkla redskap när de slår mot jord, sten och metall. En stor kontrast mot nere i den pulserande staden, där tusen olika ljud samsas i ens öron och där främmande lukter ständigt fyller näsborrarna. Modesta, skjulliknande hus klänger sig fast på sluttningarna. Vänliga ansikten tittar på oss, många vinkar och kommer fram och hälsar. De flesta är väldigt unga.
⁃ Går inte barnen i skolan? frågar en elev vår guide Alex.
⁃ Jo, svarar han, men föräldrarna tycker ibland att barnen behövs bättre hemma, och många har svårt att betala skolavgiften.
⁃ Hur mycket kostar den avgiften?
⁃ Runt trehundratusen schilling om året.
Vi räknar snabbt ut att det är ungefär 900 kronor.
⁃ 80 kronor i månaden, säger en elev tyst till en annan. Det är typ en femtondel av vad vi FÅR varje månad för att gå i skolan…
Dagen innan har vi besökt skolan Sunrise inne i Kabale och fascinerats av hur fantastiskt glada eleverna verkar vara över att få gå i skolan. Värmen från alla leende unga ansikten som strålade mot oss besökare var överväldigande!
⁃ Så fruktansvärt gulliga! Jag dör! utropar en av våra elever med tårar i ögonen, när barnen kommer fram och vill kramas.
Vi får även inspektera sovsalen, där de elever sover som har för långt hem (eller som saknar ett hem). När vi kommer in i salen tystnar mina elever. En frågar mig viskande:
⁃ Bor de här?
Jag - som nyss fått saken förklarad för mig av skolans rektor - förklarar att ja, de bor här, tre månader åt gången under var och en av årets tre terminer. Men föräldrarna får komma och hälsa på någon gång i månaden. Min elev nickar tyst och frågar sedan:
⁃ Men var har de sina saker?
⁃ I lådan, svarar jag och pekar på de små träkistorna i fotändan av varje säng.
Jag vet inte om det är en slump eller ett önsketänkande från min sida, men senare på kvällen är det ingen av våra elever som klagar på standarden på sitt hotellrum.
Efter besöket på Sunrise School går vi vidare till ETCP (som oftast kallas kort ”Projektet” av min kollega Kari Maliniemi, som har gjort den här resan tillsammans med många tidigare klasser och utan vars rutin och lokalkännedom jag och min kollega Frida Skoglund aldrig kunnat göra den här resan med eleverna). Vi har med oss gåvor i form av kläder och skor som vi och och våra nära och kära rensat ut från garderober och förråd. Richman, vår koordinator under vår vistelse i Kabale och tillika en av nyckelpersonerna inom ETCP, håller ett litet tal där han förklarar hur mycket gåvorna betyder för alla barn och ungdomar som tar del av projektets verksamhet. En blandning av glädje och skam fyller mig när jag lyssnar på Richmans tal; glädje för den hjälp vi kunnat bistå med, och skam för hur lite det kostat oss att ge bort dessa saker. När man ser hur mycket något väldigt litet kan betyda för någon här nere i Uganda, så är det som om hjärtat vill brista och hjärnan implodera av trycket från när en ekonomisk verklighet kolliderar med en annan…
Uppe på kullen högt ovanför staden frågar en av våra elever guiden Alex om även hans släktingar skulle uppskatta sådana gåvor som vi tog med till projektet dagen innan.
⁃ Yes, of course they would, ler han.
Eleverna suckar: varför sparade vi inte några plagg…
En så liten ansträngning från en själv kan betyda så mycket för en annan människa. Det är på många sätt en plågsam insikt. Och just därför är det så viktigt att vi gör allt vi kan för att inte fly undan från den insikten. Det ansvaret.
På vägen hem från berget, när vår minibuss skumpar nerför de branta, dammiga grusvägarna, frågar jag Alex:
⁃ Hur dog din mamma?
Han svarar direkt:
⁃ She was murdered. Hon mördades. När folk fick reda på att min pappa blivit galen, berättar Alex, så kom de upp en dag och slog ihjäl min mor och körde bort oss barn. Vi fick hjälp från olika håll efteråt, jag och mina fyra bröder. Jag hamnade på ETCP. Det är därför jag fick en utbildning. Det är därför jag klarade mig.
⁃ Vad hände med mördarna? frågar jag. Blev de straffade?
⁃ Nej, svarar Alex. De bor fortfarande i huset där jag bodde. Vi passerade det nyss. Men de håller sig borta när de ser att jag kommer, nu när jag har vuxit upp.
⁃ Hur känns det att komma upp hit? frågar jag. Är det jobbigt?
⁃ Ja, det kan vara jobbigt. Men min pappa, som är sjuk, bor ju kvar hos mina släktingar, så jag har inget val.
Jag frågar honom om han klarar av att låta bli att försöka hämnas. Han tittar på mig och ler sorgset:
⁃ I don’t want to start a war. Jag vill inte starta ett krig. Jag lägger min energi på annat. Jag vill göra goda saker i livet. Dessutom har jag ansvar för mina tre småbröder, som bor med mig. Jag är tjugofem år nu, så jag är både en bror och en pappa för dem. Jag tänker på framtiden, inte på det som har varit.
Jag kramar om honom och vänder samtidigt bort mitt ansikte, så att han inte ska se att den stora, blödiga muzungon (”vit man”) sitter där på sätet bredvid och gråter.
⁃ You are fantastic, Alex, säger jag. You are so strong.
Minibussen rullar sakta ut på den lite större vägen. Snart är vi framme vid vårt hotell igen. Eleverna ser trötta men lyckliga ut. Imorgon kommer allting att kännas ännu lite mindre ovant och konstigt, säger vi. Och jag tänker att det känns som att jag har lärt mig mer under de senaste två dagarna i Uganda än vad jag gjort under de senaste två åren hemma i Sverige.
Lasse Svensson
(Lasse Svensson är lärare i svenska och tyska på gymnasieskolan YBC
Sidan uppdaterades: