En vecka i stockholms skärgård
Vecka 33 – ett magiskt tal för oss med anknytning till socialpsykiatrin i Nacka. Det är då det är semester. Då packar vi kappsäcken och drar vi iväg, lämnar vardagens vedermödor för läger vid havet.
Sällan har intresseanmälningarna haglat in i så snabb takt som i år. Vips var stugorna fullbokade och folk på kö. Snart stod det klart att personalen inte fick plats. Men vi är ihärdiga och bokade en egen stuga. Så lätt blir man inte av med oss! Tre av oss på plats hela veckan och en ”utflyktare” som kom ner på dagtid. Vår kära ”Buss-skuta” gick varm hela veckan.
Onsdagsutflykten var så efterfrågad att vi fick köra i omgångar. Vänner, anhöriga och deltagare som av olika skäl valde en heldag istället för en vecka kom ner för en dag vid havet i goda vänners lag och en god lunch på restaurangen.
Dagliga turer med bussen är populära. Dalarö och Årsta havsbad brukar stå på agendan. En av deltagarna hade haft båtplats för 25 år sedan i närheten. Någon hittade en getfarm med egen gårdsbutik i närheten, Då tar vi bussen dit o eftermiddagsfikat där istället för i storstugan för den som vill. Andra vill bara vara i stillhet, ta ett klippbad, en skogspromenad för sig själv eller med vännerna. För var och en att önska och göra utifrån lust, initiativ eller bara vara kvar en stund i eget sällskap eller i gemenskap på plats.
En viktig del av återhämtning från vardagen kan vara att inte allt är bestämt från början – inget färdigt program, vila från rutiner och utrymme för gemensamma infall. Kan också vara att ha fasta rutiner men på en annan plats med valbar gemenskap erbjuden. Var och en efter sina behov och önskningar. Vi som jobbar försöker se till att alla får sin plats, sitt utrymme på egna villkor. Vi lyssnar och vi frågar.
I år kom det flera som aldrig tidigare varit med till Gålö. Nya bekantskaper och vänskapsband påbörjas. Några som anmält sig hamnade i en svacka inför resan men beslöt att följa med ändå. Vi finns där för varandra. Det är ok att inte vara på topp. Man passar in ändå. Alla på Gålö vet hur det är att vara plågad och det finns stöd och värme att få.
Det är helt ok att inte orka umgås, att inte följa med på utflykt, helt ok att inte prata så mycket eller vara med på spel och upptåg. Gruppen tar hand om varandra. Det är helt i sin ordning och ingen lyfter på ögonbrynen för den som bara deltar vid måltider och sen drar sig tillbaka. Har inte hen synts till på ett tag uppmärksammar gruppen det. Tar vara på varandra och ingen blir bortglömd. Solidaritet och gemenskap är Gålö-anda.
Om någon behöver åka hem tidigare är det i sin ordning. Att vara med en, två eller tre dagar är en vinst istället för en förlust av återstoden. Detta är viktigt. Var och en efter sin förmåga. Gruppen är generös. Vi månar om varandra.
Nyss utskriven från slutenvård kan Gålövistelsen vara en mellanstation innan vardagen. En plats för återhämtning innan vardagen tar vid – gemenskap och avskildhet efter eget behov.
På Gålö föds idéer. Planer skissas och initiativ tas tillvara. Vad ska hända härnäst? Ska vi dra igång en friskvårdsgrupp till hösten? Ska vi dra ihop träffar för poesi, måleri och skrivarstugor? Fotovandringar med utställning sen? Varva simning och gym? Möten bokas för gemensam planering framöver. Ligger till grund för träfflokalernas aktiviteter för nästkommande kvartal. Det finns att göra.
Vi hör saker vi inte ska blanda oss i – initiativ deltagare emellan, egna planer, egen gemenskap där vi som jobbar ska hålla tassarna borta. Privat och eget. Vi behövs inte överallt. Människor kan och gör på egen hand. Vi släpper taget men gläds i lönndom.
Vi som jobbar lyssnar. Det är det viktigaste. Vi lyssnar till förtroenden och vi lyssnar till de tysta initiativen. Vi hjälper röster att höras och skruvar ibland ner volymen så alla hörs. Vi vägleder varsamt initiativ tillbaka till gruppen. Banar väg för kontakt och gemenskap. Vi hejar på och översätter språk till esperanto. Alla har en röst även den som bara ger tummen upp, eller ner för den delen. I övrigt kokar vi kaffe och sånt där som vem som helst kan göra.
Vi som jobbat på Gålö 2016 och, här talar vi för en gångs skull för hela gruppen, tackar Stiftelsen Skutan för möjligheten till en vecka som sträcker sig i tid, mening och sammanhang långt längre än en vecka vid Stockholms längsta sandstrand.
Hälsar
Torun, Christer, Marcelo och Pia.
Med musiken som livlina
Fisksätra, februari 2015. Det är tidig vårvinter, äntligen sol efter månader av gråväder. Fåglar kvidevittrar hopp om livet och utanför Stures dörr drippdroppar smältvattnet mot plåten i loftgångens räcke.
Sture öppnar efter en stund, jodå han hörde ringklockan, men han höll precis på att avsluta någonting. Jäkt och stress kommer inte över tröskeln här. Inne i enrummaren ackompanjeras lugnet av det mjuka brummandet från en luftfuktare som står på vardagsrumsbordet vid fönstret. I andra hörnet, ovanför skrivbordet, är väggarna och taket täckta av tomma äggflak och isoleringsmaterial av skumgummi. Katten med det klangfulla namnet Lyra kommer fram och hälsar med en subtil men uppfordrande jamning.
Sture är musiker. Trubadur, låtskrivare, kompositör, tonsättare. Det händer att han får höra att han låter som Thåström. En jämförelse som håller väl enligt Sture själv, även om han förstås har sitt eget säregna sound.
- Det kan låta lite raspigt sådär, som om jag har sandpapper i halsen ungefär, säger han.
- Mer så ju äldre jag blir, när jag var yngre var rösten nog klarare…
När han var yngre och fortfarande uppträdde; spelade och sjöng sina låtar på alltifrån pubar, rockställen till församlingshem och kyrkor, ofta flera dagar i veckan. Det kunde ta på krafterna, berättar han, både fysiskt och psykiskt. Särskilt pubkvällarna kunde själsligen dränera honom – publiken på pubarna brukade inte vara den mest tacksamma att spela för.
- Jag hade ibland kontrakt på en vecka på ett och samma ställe. Och då kändes det jättebra måndag, tisdag, onsdag och lite grand på torsdagen. Men sedan på fredagen och lördagen, då var det ett helsicke alltså…
Även om det var många som satt och lyssnade, hade Sture bara ögon för de som skrålade och skränade över bärsen. Det kändes som att han inte hördes, minns han, att bara sitta som en robot och mekaniskt ta sig igenom repertoaren. Tillslut blev upplevelsen av att inte ha tillräckligt mycket skinn på näsan så stark att Sture inte orkade längre. Känslan av att sakna vassa armbågar och självförtroende nog att ihärdigt skicka ut demos, att tala för sig, att knyta kontakter med ”rätt” personer, fick honom att helt lägga av med att spela för publik. För 19 år sedan. Det var mitt i livet, Sture skulle precis fylla 40.
Men så i vintras, på Café Lyktans årliga Nobelmiddag, satt han plötsligt där igen, med gitarren och sångerna, och spelade för en långt mer än tacksam publik. Efter 19 år.
- Det var mina boendestödjare Malena och Michaela som först nämnde det, som en idé. Och sedan pratade jag med Pia på Lyktan och hon blev ju eld och lågor. Sture småler.
- Men det var Michaela som till sist övertalade mig, hon blev nästan förbannad på mig alltså. Hon sa: du är ju jättebra, du måste göra det här!
Men alla goda ord, det beröm och den varma uppskattning som Sture fick efter spelningen på Lyktan kan vara svåra att minnas. De blåser strax förbi. Glädjen som hastigt flammat upp med het låga bleknar när vardagen, med sina vanliga inslag av självkritik och melankoli, gör sitt inträde igen.
Paradoxen är att musiken inte behöver någon ok-stämpel för att Sture ska fortsätta spela och skriva låtar. Musiken är ett självändamål, den är det som håller honom kvar i vardagen; bokstavligt talat är den hans livlina.
Ändå har han fått blodad tand. Han har satt ihop en repertoar, funderar på att ge sig ut igen, ut på scenen. Men vankelmodet är stort. Ena dagen spritter det i kroppen, han ska ut och spela, nästa dag ska han ingenstans, ska stanna hemma i sin studio, andra kan visa upp sig för publik. Också inför Nobelfirandet på Lyktan var det så, berättar Sture. Fast att han hade bestämt sig så tänkte han ångra sig flera gånger.
Och faktum är att samma djupt allmänmänskliga, röda tråd, löper genom många av texterna på den senaste skivan, ”Jag följde en fågel". Sture kallar det för ”fight or flight”. Att möta livet, med alla dess svårigheter och glädjeämnen, eller fly från det. Att stanna i det trygga dunklet under skogens träd, eller följa efter fågeln ut i gläntan, ljuset.
Det är då andra människor blir viktiga, sådana som Pia, Malena och Michaela. För känslan av support, av att någon står bakom en, tror på och uppskattar det man gör. För modet att ta det där steget.
Och att spela på Lyktan är en bra övning, det kommer han säkert att göra igen, trots att det är gratis, det lovar Sture. Med solid yrkesstolthet.
- Jag kommer inte ringa själv heller. Det får andra göra!
Här kan du lyssna på Stures musik!
Lena andersson - en gång boendestödjare - alltid boendestödjare
Vad tänker vi på när vi tänker ordet stödja? Vad betyder det när vi pratar om att alla människor har rätt att säga det de vill? Och vad är en helt vanlig kille? Vad finns bakom de ord vi använder i vårt arbete? Det är sådana frågor som den högt uppskattade medarbetaren och medmänniskan Lena Andersson tänker ägna sig åt, när hon nu slutar efter 18 år i Socialpsykiatrin.
Redan 1996, efter psykiatrireformen, var Lena Andersson en av de som var med och startade upp Socialpsykiatrin i Nacka. 18 år senare, en av de sista veckorna inför vad som ska bli en lång sommar av eftertanke, stämmer vi träff på kontoret i Ektorp för att tala om tiden som har varit.
Så fort Lena börjar prata kommer hon in på det som är och förblir hennes hjärtefråga – klientperspektivet. Det är nästan så att det går att sätta likhetstecken mellan ”Lena Andersson” och ”klienten i centrum”. Skälet till att hon sökte sig från landstingspsykiatrin till kommunen, var just att hon ogillade alla avdelningsregler som hon upplevde inte i första hand var till för patienterna.
Genom åren i Nacka kommun har hon hunnit med att vara både samordnare, enhetsledare och gruppchef, men alltid under förutsättning att kunna ha några egna klienter kvar. En gång boendestödjare, alltid boendestödjare. Chefsrollen vantrivdes hon i. Hon fann att hon även i den fick slåss för klienternas intressen. Det gick bara att påverka till en viss gräns.
-Så jag sa, nu slutar jag, för jag tycker inte att vi står för det som vi säger att vi står för, att vi är det bästa alternativet för klienterna.
Men du stannade kvar...
Hon ler lite snett.
-Eftersom den här tjänsten Kvalitetsansvarig enhetsledare skapades. För att säkra att vi gör det vi säger i alla tjusiga dokument.
En tjänst som var nästan lite skräddarsydd för dig?
-Så var det nog. Och som jag verkligen har tyckt om att ha, säger hon på ett sätt som undanröjer all misstro.
Hon ser lite sorgsen ut och samtidigt beslutsam, samlar tankarna länge innan hon säger:
-Det som jag känner mig stolt över, det som jag tycker mig ha åstadkommit, det är att jag har fått våra klienter att våga stå på sig. Det ligger ett slags förtryck bakom den här känslan av att det är ingen som lyssnar på mig, att det inte lönar sig att klaga. Jag har kunnat visa att det gör det visst. Jag har kunnat vara klienternas röst i en ganska så tuff verklighet.
Lenas önskan är att Socialpsykiatrin, och samhället i stort för den delen, ska genomsyras av tanken att alla människor ska få vara som de är. Att man inte ska prata om vi och de.
-Det kräver respekt. Och att de som inte kan prata själva… att man får prata för dem. Lena är själv inte en person som tycker om att prata. Men för Socialpsykiatrins målgrupp är hon beredd att gå ut och ställa sig på torget och tala.
-Och jag tycker att jag vet vad jag pratar om!
Hon kommer in på vad någon har kallat för tyst kunskap. Den där känslan i magen av att vara på rätt väg, och tanken att den i själva verket springer ur ett liv av lärande.
-Det kan låta lite futtigt att säga “det är bara en magkänsla jag har”. För det man pratar om är alltså resultatet av all den samlade kunskap och erfarenhet man har: så jag säger det här av kunskap!
Det hon framför allt har lärt sig, säger hon, det är att lyssna. Att lyssna till vad klienten säger. Hon återkommer ständigt till det. Att möta någon där den befinner sig, och i själva mötet finna det som går att bygga vidare på. Och kanske något annat, ytterligare, som Lena kan sakna på andra ställen.
-Det finns en ärlighet. Det finns någonting sökande. Det finns något friskt. Det kanske låter knäppt, men det människor säger är sjukt, kan jag tycka är väldigt friskt. Jag tycker att det är sunt att reagera på världen, att våga känna.
Så hela den här frågan om sjukt och friskt…
-Ja vad är det? Nej jag fattar inte det. Jag fattar inte den frågan.
-Och jag vet så många gånger jag har sagt till mina klienter: jag tycker synd om dig som har mig som boendestödjare. För jag är så opraktiskt och ostrukturerad, jag kan ju ingenting. Jag vet inte svaren på några frågor från Försäkringskassan, jag blir nervös av att tänka på vad som är bostadsbidrag och vad som är bostadstillägg. Och nej, jag kan inte hjälpa dig att skruva i det där! Men det är precis det som är boendestöd. Man kommer inte in med någon färdig lösning, utan den hittar man tillsammans. Och det är så kul att få utforska det, för i förlängningen får den personen ett rikare liv.
Alla som någon gång har varit i kontakt med Lena vet, att man behöver inte se sig om så länge för att inse vidden av det förtroende hon har byggt upp genom åren. Både klienter och deras anhöriga, uppdragsgivare och kollegor – alla vittnar de om en odelad respekt för Lena, hennes engagemang för klienterna, hennes kunskap och tydlighet.
-Jag är pålitlig. Det är inga överraskningar. Man vet, pratar man med Lena då vet man vad som väntas. Och sedan är det ju säkert jättemånga som inte tycker som jag, men då vet de det också. Jag står för någonting
Sorgsenheten igen. Alla som undrar, hur ska det gå? Vad blir kvar av Socialpsykiatrin när Lena inte är kvar? Och vad ska hon göra nu, egentligen?
-Ja, vad ska jag göra nu, det frågar alla! Det är dubbelt det här, för jag känner lite att jag slutar från ett arbete som jag trivs så himla bra med. Men det är den där övertygelsen. Känslan av att inte vara riktigt bekväm med utvecklingen. Den kan få mig att fatta sådana här drastiska beslut.
Och så är det det här med skrivandet. Den kliande viljan att äntligen ägna sig åt det. Hon har redan börjat förresten, på en bok. Impulsen kommer från arbetet.
-Jag glömmer aldrig när handläggaren till en av mina klienter ringde och sa: “Jag har träffat en helt vanlig kille som är inlagd på sjukhuset och jag skulle vilja att vi går upp och besöker honom.” Och jag kollade i almanackan och tänkte, när då, liksom. Men så tänkte jag, det här måste jag skapa tid för, för jag vet inte om jag någonsin har träffat en vanlig kille förut.
Ett ord, en mening som någon säger, det är sådant som kan få igång henne. En helt vanlig kille – vad är det?
-Och vad är det som jag har gjort, för jag har ju träffat många klienter, vad är det jag har gjort som har hjälpt den eller den personen? Vad menar vi med ordet stödja? Vad tänker vi när vi pratar om målgruppen i förhållande till oss själva? Jag vill resonera om sådant i en bok. Inte om någon speciell person utan mera... med mig själv.
Hon fattar tag i den gröna fåtöljens armstöd och kastar huvudet bakåt i ännu ett karakteristiskt och smittande Lena-skratt.
-Hahaha, ingen kommer vilja läsa den boken!
Sidan uppdaterades: