6. Läs- och skrivutveckling

Barnet behöver med tiden också att förstå innehåll och funktion hos läst och skriven text samt hur den kan användas för att kommunicera och ta sig fram i det omgivande samhället. Se steg 5 i bild 3.1 i avsnitt 3. Grundläggande språkutveckling.

Precis som samtalet är även läsandet och skrivandet sociala aktiviteter som utvecklas genom att barnen deltar i miljöer som är rika på språkliga uttryck. Samtidigt som barnet utvecklar sitt språk till att också omfatta förmågan att skriva och läsa kommer hen att förstå världen på ett nytt sätt. Det blir en ny språkvärld som öppnar sig, barnet erhåller något som kallas litteracitet (eller literacy). Det innebär förmåga att kunna läsa och skriva men det handlar också om en utökad förmåga – att kunna tolka och förstå symboler och språkliga uttryck och hur dessa kan användas i samspel med andra för att uppnå olika syften. Att utveckla litteracitet handlar därmed om att kunna ta sig fram i en värld som vår, som till stor del består av skriftliga symboler, en textkompetens och som förutsätter en bred kommunikativ kompetens.

Läs- och skrivutvecklingen förutsätter att barnet har ett rikt ordförråd och en metaspråklig uppmärksamhet men det räcker inte för att det ska kunna utveckla sitt läsande och skrivande. Samtidigt behöver barnet förstå innehåll och funktion hos det lästa eller skrivna för att utveckla läs- och skrivfärdigheter. Det handlar alltså om ett samspel mellan att förstå hur språket är uppbyggt, av ljud, ord och meningar, och att förstå innehåll i och syfte med läst och skriven text.

Att läsa och skriva är inte en mognadsfråga utan en fråga om att du som pedagog skapar en god undervisningsmiljö som uppmuntrar barnen att läsa och skriva. Här är den omgivande miljön viktig som uppmuntrande faktor, att den uppmuntrar till att läsa och skriva (se fler exempel i avsnitt 11). En annan viktig faktor är högläsning med samtal om det lästa (se också avsnitt 15). Det är inte minst viktigt att uppmuntra till att barnen själva får skriva och kommunicera med text tillsammans (se också avsnitt 14).

Barnen behöver efter hand förstå att text är nedskrivet tal, att text har ett budskap och en avsändare, att det finns konventioner som omger läsande och skrivande samt hur läsning och skrivning går till. Barnet behöver också förstå hur en berättelse är uppbyggd, med en inledning, en handling och ett avslut. Det är kunskaper som bland annat utvecklas i högläsning och sagoberättande och genom att barnen i grupp och enskilt får berätta egna berättelser och få dem nedskrivna.

Läsandet och skrivandet följs inte alltid åt. Ofta intresserar sig barnen för skrivandet först, för att genom den egna produktionen sedan närma sig läsandet. Möjligen kan det bero på att många barn tycker att det är mer intressant att producera själva. I forskning poängteras vikten av att barnen upplever läsandet och skrivandet positivt, och att de känner sig motiverade. Barnet behöver uppleva att skrivandet och läsandet är meningsfullt och roligt i stunden för att det ska vilja ta sig an det ganska hårda arbete som det innebär att lära sig läsa och skriva.

Skrivutvecklingen startar tidigt för de flesta barn, redan när barnet blir medvetet om att vissa av de tecken och symboler som det omges av i samhället tycks ha en särskild betydelse för de vuxna. Man kan urskilja vissa återkommande steg som de flesta barn går igenom när de lär sig läsa och skriva. Ofta börjar barnet klottra i samband med att det ser föräldern skriva. Den här fasen som kallas för pseudokrivande. Motsvarande fas i läsutvecklingen, pseudoläsandet, innebär att barnet låtsas läsa ur en bok eller på skyltar eller liknande. Pseudofaserna inträffar för många barn runt 3–4-årsåldern, se bild 6.1. Barnet kan då också förstå vad som är text eller inte och att det är tecknen och inte bilderna som förmedlar den upplästa historien.

Därefter brukar barnet kunna härma sitt namn, det vill säga att kunna rita av namnet såsom det ser ut, för att sedan kunna skriva andra helord (logografiskt skrivande). I motsvarande läsfas, det logografiska läsandet, känner barnet igen sitt namn och kanske namnet på några kompisar. Barnet kan samtidigt ofta situationsläsa, det vill säga i gynnsamma kontextbundna sammanhang avkoda helord som de känner igen, exempelvis mjölk, kända logotyper som McDonalds eller sitt namn. Under gynnsamma förhållanden kan faktiskt barn redan i 2-årsåldern genomföra sådan helordsläsning.

Bild 6.1. Faserna i läs- och skrivutveckling (jfr. Fridolfsson, 2020).

Nästa steg är det alfabetiska skrivandet. Här har barnet förstått att bokstav och ljud hör samman och att de kan sättas samman till ord, så kallat alfabetisk-fonemisk skrivande och läsande. Ofta hör barnet först ett av ljuden i ordet, exempelvis det första, som bokstaven K i katt, därefter det sista ljudet, bokstaven T, och därefter alla ljuden. Ännu kan barnet inte stava men alla ljuden finns nu med: KAT. Barnet kan nu också ljuda samman bokstavslängder till ord. De har ”knäckt läskoden”. Det här är en kompetens som de allra flesta barn i förskolan kan utveckla om de får del av undervisning.

Senare, ofta i skolåldern, blir läsningen ortografisk – barnet läser med högre hastighet och utan att behöva ljuda, eftersom hen avkodar delar av eller hela orden. Samtliga de här faserna finns beskrivna mer nedbrutet i läs- och skrivutvecklingsscheman, som finns återgivna i bilaga C.1 och C.2. Dessa är avsedda att använda för att kartlägga ett nuläge så att den fortsatta undervisningen kan planeras för progression. Schemana är framtagna genom beprövad erfarenhet av förskollärare och lärare som arbetat länge med barns och elevers läs- och skrivinlärning och omfattar utvecklingen från riktigt unga barns första steg till utvecklingen på universitetsnivå.

I studien av språkundervisning i Nacka observerades i stort sett inga aktiviteter som rörde begynnande läs- och skrivutveckling, det vill säga aktiviteter där barnen själva praktiserade att läsa eller skriva, enskilt eller tillsammans. Däremot fanns flera observationer där personalen initierade aktiviteter som rörde ordförrådet och det metaspråkliga innehållet. Skillnaden mellan det metaspråkliga innehållet är att det fokuserar på den tekniska sidan av språket – att lyssna efter ljud, veta hur ljud och bokstäver hör ihop och så vidare (se förra texten). Det är tekniska kunskaper som kommer att behövas för att kunna läsa och skriva men det är inte samma sak som läs- och skrivutvecklingen. När begynnande läs- och skrivkompetens utvecklas handlar det istället om att låta barnen använda läsandet och skrivandet till att kommunicera med andra, analysera och tolka innehåll, förmedla och avläsa budskap och koppla det lästa och skrivna till sina egna erfarenheter. Förskolan behöver alltså arbeta med samtliga dessa områdena på ett medvetet sätt.

När barnet har ”knäckt koden” för läsande och skrivande, det vill säga har förstått hur ljud kan ljudas samman till ord och kan skrivas ned med hjälp av bokstäver kommer skrivandet och läsandet att utvecklas om barnet får möjligheter att skriva och läsa. Den här alfabetiska fasen i läs- och skrivutvecklingen kan för de flesta barn inträffa under de sista åren på förskolan, om undervisningen låter dem möta sådana aktiviteter. Den innebär ett ganska stort arbete för barnet. Det handlar om att lära sig alla bokstäver med tillhörande ljud, både som versaler (KATT) och som gemener (katt). Det är därför en stor fördel om den alfabetiska fasen kan uppmuntras på förskolan under inspirerande former. Det ger barnen en stor fördel när de går vidare i skolsystemet och det ger dem också nycklar till vårt samhälle som kräver en hög grad av litteracitet.