18. Högläsning*

*Delar av den här texten är tidigare publicerad i Skolverkets webbkurs för fritidshem:Philgren, A.S. (2021). Lässtimulerande aktiviteter och miljöer

Länk till publiceringen

Elever som deltar i högläsning med diskussion kring böcker får bättre språk-, läs- och skrivutveckling (Liberg, 2003). Litteratur har ett mer komplext och formellt språk än talspråk, vilket innebär att eleverna i högläsningen tar del av andra uttryckssätt, begrepp och språkliga dimensioner än vad de gör i det vardagliga samtalet. Men det räcker inte bara att läsa högt. Enbart högläsning resulterar inte självklart i att eleverna lär sig mer språk. Om högläsningen kombineras med samtal om texten stärks däremot språkutvecklingen. I fritidshemmets läroplansdel 4 (Lgr 22, s. 27) står det att eleven ska få möjlighet att:

• Samtala, lyssna, ställa frågor samt framföra egna tankar, åsikter och argument om olika områden, till exempel etiska frågor och vardagliga händelser.
• Samtala om olika typer av texter.

Ett sätt att ta sig an uppdraget i fritidshemmet är att skapa en återkommande stund för högläsning varje dag, där eleverna också kan diskutera texten tillsammans. Det är viktigt att alla elever får del av högläsning med samtal varje dag om det ska påverka språkutvecklingen. Högläsningen ger stimulans åt fantasin och tänkandet. Genom högläsningen och samtalen om texten och bilderna får elevgruppen också fler gemensamma referenser och upplevelser, även om de har olika bakgrund, läserfarenheter och språklig nivå. En väl genomförd och förberedd högläsning kan i sin tur ge upphov till att nya ord används i elevgruppen, att nya lekar leks och att nya berättelser berättas. Högläsningsstunden är en gemensam upplevelse för elever som ännu inte läser och för dem som redan läser på egen hand. Flerspråkiga elever bör, för att stärka språkutvecklingen, möta högläsning och texter på både svenska och på övriga språk som de behärskar om det är möjligt. Ett sätt kan vara att be modersmålslärare och vårdnadshavare att läsa in böckerna digitalt för att på så sätt skapa en bank av ljudböcker på olika språk.

Det här avsnittet kommer att behandla hur man förbereder högläsning, hur man planerar för högläsning av samma bok under en vecka, olika sätt att ställa frågor för att få igång ett språkutvecklande samtal samt hur man kan välja bok som passar i fritidshemmet.

Textens föreställningsvärldar

Böcker bjuder in läsaren i världar som måste tolkas och skapas av läsaren, i sampel med författarens avsikt och textens tolkning. Läsforskaren Judith Langer (2011) menar att den skickliga läsaren bygger föreställningsvärldar utifrån texten. Föreställningsvärldarna är ett slags förhållningssätt som skiftar och blir olika för läsaren under läsandets gång. Genom att känna till de olika förhållningssätten kan pedagogen som högläser hjälpa eleverna att utveckla strategier för att förstå och tolka texten.

Utanför föreställningsvärlden på väg in

Första steget för läsaren är att ta sig in i den värld som texten skapar. Före läsningen är läsaren utanför texten, på väg att kliva in och börja bygga en föreställningsvärld. Här tar läsaren hjälp av sina tidigare erfarenheter och sin förförståelse, genom att tolka de ledtrådar som bilder och text erbjuder. Elever som har svårt med läsning har ofta svårt att skapa sig bilder av den värld som boken beskriver och förstår därför inte innehållet. De tappar lätt koncentrationen under högläsningen eftersom de tappar tråden redan i början och aldrig kommer in i berättelsen. Pedagogen kan underlätta för eleven att komma vidare i förståelsen av texten genom att bjuda in till gemensam diskussion om innehållet. Ett bra sätt att introducera en ny högläsningsbok är att ha ett inledande samtal som skapar förförståelse för vad boken ska handla om: ”Vad tror ni att den här boken handlar om? Vad kan vi tro genom att se på omslagsbilden? Genom att tolka titeln?” Innan man börjar att läsa texten i boken kan man titta igenom bokens bilder, göra en så kallad bildpromenad, och gissa vad boken ska komma att handla om. På så sätt är eleven mer förberedd och kan lättare tolka bokens skeenden. Bildpromenaden kan också vara ett sätt att utöka ordförrådet genom att de begrepp som kan vara svåra att förstå förklaras och diskuteras.

Yngre elever och elever med annat modersmål använder ofta bilderna i boken för att tolka det som händer i berättelsen (Rhedin, 2004). De är särskilt beroende av att få stöd i bilderna för att göra tolkningar. Då är det viktigt att alla är placerade så att de ser ordentligt, antingen genom att de kan se bilderna direkt i boken eller genom att bilderna projiceras på en smartboard.

Det här är alltså ett viktigt första steg i högläsningen för många elever. Elever som har svårt att lyssna på högläsning har som sagt ofta problem med att just ta sig in i föreställningsvärlden. Att enbart höra den lästa texten eller betrakta illustrationen blir alltför komplicerat för deras förståelse. De behöver stöd genom att få samtala, förutspå och använda strategier för att komma vidare in i den föreställningsvärld som boken erbjuder.

Röra sig inne i föreställningsvärlden

Efter att ha påbörjat tolkningen kan läsaren röra sig genom föreställningsvärlden. Läsaren är öppen för att göra omtolkningar utifrån den nya information som framkommer under läsningens gång, och kommer att använda all sin kunskap och förståelse för att skapa ordning i den föreställningsvärld som skapas genom boken.

I det här första skedet av högläsningen, när bokens text läses första gången, kan pedagogen ställa frågor som ”Hur tror ni han känner sig just nu? Hur ser det ut här, tror ni? Vad luktar det här? Hur smakar det? Vad tror ni finns innanför dörren?” och liknande. För elevernas självbild och för byggandet av föreställningsvärlden är det viktigt att bekräfta eleverna i samtalet med små fraser som ”Så var det”, ”Just det” och ”Jaha” och med nickar, leenden och ögonkontakt eller, om man inte förstår, med nyfiket intresse utforska hur elever tänker: ”Kan du förklara det lite mer?”

Jämföra föreställningsvärlden med den egna världen

Under läsningens gång kommer läsaren också att jämföra föreställningsvärlden med den egna världen för att få kunskaper och dra slutsatser om vad det lästa kan betyda för ens eget liv. Läsforskaren Barbro Westlund (2009) kallar den här förståelsenivån för ”text till själv”. Eleven ser sina egna upplevelser speglade i texten. Det kan också handla om att eleverna påminns om liknande händelser i en annan bok, ”text till text”.

Här kan högläsarens frågor vara till hjälp när eleverna ska hitta kopplingar. Frågor som ”Vad betyder det här? Varför händer det här? Vilka händelser får vi inte se på bilderna? Vad skulle du tänka om det här hände dig? Skulle det här kunna hända i verkligheten, tror du? Känner du igen det här från någon annan berättelse?” kan uppmuntra eleverna att själva ställa frågor och göra kopplingar till sin egen vardag och sina tidigare upplevelser.

Gå ur föreställningsvärlden

Läsaren kan när som helst kliva ut ur föreställningsvärlden och betrakta texten på avstånd samt reflektera över den i ett större perspektiv, ”text till världen”. Det kan handla om att fundera över vem som är tänkt att läsa texten, vilka konsekvenser textens innehåll skulle kunna få och vad författaren menat.

Barnboksförfattaren och läraren Aidan Chambers (2014) föreslår att högläsaren ställer frågor, särskilt i slutet av läsningen, som inleds med ”Jag undrar…”:

• …om det var något speciellt du gillade i boken?
• ...om det var något du inte gillade?
• …om det var något du inte förstod eller tyckte var svårt?
• …om det här liknar något som du varit med om, läst eller hört talas om?
• …om du lade märke till några mönster? Händer samma sak flera gånger? Finns det likheter eller olikheter i det som sker?

Under olika skeden av högläsningen passar alltså olika sätt att fråga. Det kan ta ett tag att lära sig att ställa utvecklande frågor under högläsningen. Ett tips är att sätta upp en förstoring av den här fyrklövern, som tar upp exempel på frågorna under olika steg i högläsningen:

fyrklöver.pdf

På så sätt påminns personalen om olika sätt att ställa frågor under läsningen. Fyrklövern är också ett stöd när man planerar för de frågor som man vill ställa under högläsningen.

Högläsarens förberedelser

Högläsning är vad man kallar performativ, högläsaren gestaltar och ger liv åt bokens innehåll, högläsningen blir ett slags dramatisering, en performance. I högläsningen ligger fokus på förståelsen av vad berättelsen vill säga oss och det är därför viktigt att den pedagog som ska genomföra läsningen förbereder sig för att kunna stötta elevernas upplevelse av texten. Det kan ske genom att provläsa texten i förväg, pröva olika röster och fundera över dramatiska effekter. Det är också lämpligt att tänka igenom de ord och uttryck som man kan behöva förklara och diskutera med eleverna under läsningen. Man bör också förbereda några frågor som man kan ställa under eller efter läsningen. Även om man inte ställer frågorna innebär förberedelsen att man tänker igenom vad texten har för möjligheter till dialog.

Läsa under en vecka

Ett bra sätt att förbereda sig är att planera för en veckas läsning av samma text, åtminstone för de yngsta eleverna som kan behöva höra boken flera gånger. Då kan innehållet behandlas utifrån olika infallsvinklar vid olika tillfällen, eleverna blir klara över det som händer och kan fördjupa sin förståelse vid fortsatt läsning. Genom upprepad läsning av texten lär sig eleverna också de begrepp och uttryck som återkommer. Det är inte minst viktigt för de elever som lär sig svenska som andraspråk (Wedin, 2011). Samma typ av planering kan användas när man läser vidare i en kapitelbok med äldre elever. Så här kan det genomföras:

• Måndag: En bildpromenad genomförs allra första dagen för att eleverna ska kunna diskutera och förutspå handlingen (planera frågorna i första fyrklöverbladet ovan: Utanför – på väg in). Ännu är texten inte läst.
• Tisdag: Nästa dag läses texten första gången (eller ett första kapitel) och frågor om ord, meningar och innehåll ställs så att alla elever förstår innehållet (planera för frågorna i andra fyrklöverbladet: Röra sig inne i föreställningsvärlden).
• Onsdag: Dag tre läses hela texten rakt igenom och performativt, det vill säga med inlevelse, olika röster, eventuell rekvisita och liknande. Under den här läsningen ställs inga frågor, eftersom den är till för att ge alla elever en estetisk upplevelse, men eleverna kan diskutera innehållet efteråt om de vill eller dramatisera någon del av skeendet tillsammans.
• Torsdag: Nästa dag läses texten och ett tolkande samtal genomförs i samband med läsningen (förbered frågor utifrån tredje fyrklöverbladet: Jämför med den egna verkligheten). Det kan ocskå handla om att använda någon av de samtalsmetoder som redovisas i avsnitt 20. Ställa utvecklande frågor.
• Fredag: Sista läsningen genomförs och därefter diskuterar eleverna läsupplevelsen (förbered frågor utifrån fjärde fyrklöverbladet Gå ur föreställningsvärlden). Här genomförs också en skapande aktivitet som ett sätt att fördjupa elevernas förståelse för innehållet. Det kan vara att måla, rita, skriva, dramatisera, dansa, filma eller på annat gestalta bokens innehåll eller en fortsättning på eller förändring av innehållet.

Dag 1, 2, 4 och 5 gör pedagogen strategiska avbrott där handlingen, ord eller bilder kräver tolkning, så kallade lässtopp. Under lässtoppet diskuteras begrepp, bilders och texters innehåll, struktur eller händelseförlopp. Under lässtoppen kan högläsaren också visa hur en god läsare tänker genom att använda ”tänka-högtmetoden”, göra sina egna tankar synliga genom att visa på hur hen gör när ett nytt, okänt begrepp dyker upp eller vilka kopplingar hen gör till texten: ”När jag läser det här kommer jag att tänka på en sak som jag själv varit med om…, Den här berättelsen tycker jag liknar en annan historia som vi läst…” och ”Det här tänker jag att man skulle kunna använda så här…” Lässtoppen kan också innebära att vissa förlopp dramatiseras för att förstås bättre av eleverna.

Det finns förstås många andra sätt att genomföra högläsningen på. Hur man väljer att högläsa boken beror på syftet med läsningen och bokens karaktär. I ett fritidshem i Nacka genomförs återkommande högläsning med runt 150 elever samlade under mellanmålet (se observation 11 i häftet med observationsunderlagen). Eleverna lyssnar andäktigt på den pedagog som läser bokens kapitel med stor inlevelse under ca 10–15 minuter. Aktiviteten har genomförts under flera år och är utan tvekan mycket uppskattad av eleverna. Med en så stor grupp kan det vara svårt att ställa frågor och diskutera texten. Högläsningen har som syfte att ge alla en intresseväckande och samtidigt lugn och behaglig stund tillsammans under mellanmålet. Den kommer också att ge gemensamma referensramar och samtalsämnen i hela elevgruppen. Men eleverna kan också behöva möta högläsning med samtal i mindre grupper under annan fritidshemstid, eftersom samtalet om det lästa är centralt för att högläsningen ska ha önskade språkutvecklande effekter.

Välja bok

Elever vill möta texter där de utmanas att tänka, känna och bearbeta. Om högläsningen ska få positiva effekter på språk och identitet handlar det om att hitta texter som intresserar eleverna och om att skapa en atmosfär runt läsandet som är fylld av utforskande, intresse och lust. På fritidshemmet kan eleverna också utmanas med andra typer av böcker än dem som de lyssnar på under den obligatoriska skoldagen. På fritidshemmet kan läsandet vara lustbetonat och utmanande, något som inte alltid är fallet i skolan. Carina Fast (2007) visade exempelvis i sitt avhandlingsarbete att förskollärare och lärare i förskolan, förskoleklassen och grundskolan undvek att använda sig av elevernas erfarenheter från exempelvis populärkulturen, eftersom de tycktes anse att populärkulturen inte var tillräckligt ”fin” i under-visningen. Forskning visar också att lärare i förskoleklassen och skolan ofta har pedagogiska skäl när det gäller val av exempelvis högläsningslitteratur (Simonsson, 2004). De väljer sådant som anses passa elevernas ålder och utveckling eller som passar i de ämnen som just då behandlas i klassrummet. Det innebär att de ofta väljer sådana böcker som de anser vara nyttiga och utvecklande och undviker böcker som de tror kan oroa, roa eller utmana eleverna eller som eleverna själva skulle ha valt. Här kan fritidshemmets pedagoger göra andra val, som istället kan väcka elevernas intressen för att läsa själva.

I det fritidshem som ordnade högläsning för de 150 eleverna under mellanmålet hade pedagogerna valt en bok som finns i en lång serie av kapitelböcker, nämligen böckerna om Jack av Martin Olczak. På så sätt kunde eleverna följa huvudpersonen och var bekanta med föreställningsvärlden, även om handlingen var ny. I de olika böckerna möter Jack, som är trollkunnig, tomtar, sjöodjur och varulvar. Kapitlen är lagom korta och språket är lätt att förstå. Liknande bokserier är exempelvis böckerna om Lasse-Majas detektivbyrå av Martin Widmark och böckerna om Sune av Anders Jacobsson och Sören Olsson.

Med de yngsta kan man välja böcker med bilder som ger stöd åt förståelsen av texten. Kortare böcker kan läsas i sin helhet vid ett och samma tillfälle. Att ständigt byta högläsningsbok kan dock innebära svårigheter för vissa elever. En ny berättelse innebär att eleverna kan sakna förförståelse och att arbetet med att ta sig in i texten och skapa nya föreställningsvärldar försvåras. Här är förarbetet, dialogen vid läsningen och flera läsningar av samma bok viktiga komponenter för att underlätta för eleverna. Förförståelsen och att ta sig in i texten underlättas också om man kan läsa flera böcker i samma serie, exempelvis böckerna om Findus och Pettsson av Sven Nordqvist eller böckerna om Bockarna Bruse av Bjørn Rørvik och Gry Moursund.

Läsa för att samtala

Att läsa en kapitelbok ställer delvis andra krav på lyssnaren och högläsaren. Kapitelböckerna ger färre ledtrådar i form av bilder och läsaren måste ofta använda sin egen fantasi i högre grad för att skapa den inre föreställningsvärlden, att göra inferenser, kopplingar. Ju äldre eleverna är desto viktigare är den här abstraktionsförmågan för att de ska utveckla sin egen läsning. Det betyder att högläsaren i början måste lägga längre tid på att hjälpa eleven in i texten och också stödja genom samtal under läsningen så att läsaren får hjälp att fördjupa och utveckla sin tolkning. Ett sätt att göra det är genom att ställa öppna frågor (se exempel i fyrklöverns tredje blad ovan). Å andra sidan kan eleverna i kapitelboken stanna kvar i samma historia under en längre tid, vilket underlättar förförståelsen, eftersom de efter hand blir bekanta med omgivningen och karaktärerna och kan fokusera på att tolka händelserna.

För att skapa goda samtal krävs böcker som också väcker undringar och som har frågor som kan diskuteras. Här kan man gärna ta hjälp av bibliotekarien för att hitta rätt. Några exempel på kapitelböcker som passar för samtal är: Gusten Grodslukaren av Ole Lund Kirkegaard, Min morbror trollkarlen (och övriga böcker i samma serie) av C. S. Lewis, Varför är det så ont om Q? av Hasse Alfredsson och Jättehemligt av Barbro Lindgren samt andra böcker ur hennes produktion. Bilderböcker som passar bra för samtal är Doris drar av Pija Lindenbaum, Berit vill inte av Annica Hedin, Vem stör? av Stina Virsén och Kjell och jag går vilse av Mattias Danielsson och Sara Gimbergsson.

Låt alltså läsandet få flöda fritt på fritidshemmet så att ni väcker lusten och hungern efter att läsa. Det kan exempelvis innebära att ta itu med såväl livets ljusare som mörkare och farliga sidor i kretsen av personal och kamrater genom att diskutera områden som död, krig, kärlek, sorg, lycka och besvikelse i samband med högläsning. Det kan också innebära att genom läsningen uppleva dråpliga och roliga händelser som lockar till gemensamt gapflabb! Genom att eleverna får stöd i bearbetningen i en trygg krets kommer de också att vara bättre rustade att möta dilemman, problem och motgångar men också att se ljusglimtar och glädjeämnen i verkliga livet.

Det här är också förklaringen till varför just du ska högläsa. Du är en viktig del av tryggheten och kan anpassa läsning, röstläge och avbrott efter elevernas behov. Du känner dem och de känner dig. Genom att du läser högt i verksamheten är du också en läsande förebild. Det blir faktiskt inte alls samma språkutvecklande effekt om det är en inspelad röst som läser, även om det är en skicklig skådespelare. Inlästa böcker är bra att ha till hands när eleverna vill lyssna på böcker på egen hand, kanske vill höra boken på sitt hemspråk eller bara vill vila lite från lek och lärande. Men det är när elevernas egna pedagoger, män och kvinnor, läser högt och ställer frågor, som det finns stora möjligheter till språkutveckling.

Några praktiska råd

Högläsningen bör genomföras vid bestämda tider så att eleverna vet när den kommer att inträffa. Man kan gärna signalera att högläsningen med någon slags ljud som signalerar att det är dags – en särskild melodi eller en klocka eller tuta som kallar samman gruppen till en viss plats. Texten bör finnas tillgänglig även vid andra tider på dagen så att elever som missat ett avsnitt kan lockas att läsa vidare på egen hand eller be någon att läsa det missade avsnittet. Kanske finns boken framme i bokhyllan eller aktuellt kapitel uppsatt på anslagstavlan. På så sätt kan också föräldrarna bli inspirerade till att diskutera böckerna med sina barn.

Den gemensamma läsningen kan också ge upphov till många andra läsbefrämjande aktiviteter. Att konstruera berättelser tillsammans utvecklar förståelsen för hur berättelser byggs upp, stärker fantasi och lärande och är dessutom roligt (Egan, 1995). Berättelser kan berättas, skrivas ner, filmas, dramatiseras eller gestaltas i serieform. Kanske kan också bokens innehåll ge upphov till en storyline, ett längre tematiskt projekt som byggs upp och inspireras av den gemensamma högläsningen (se också exempel i 15. Språkutveckling på fritidshem).