5. Följa progressionen

För att veta att eleverna verkligen fick med sig det lärandeinnehåll som man planerade för behöver man göra någon slags utvärdering av lärandet. Men man behöver också följa upp lärandet av ett annat skäl. Beroende på om eleverna har lärt sig det man planerade för eller inte så kommer den fortsatta undervisningen att påverkas. Antingen kan eleverna nu mer – då behöver man utmana dem med nytt, mer avancerat lärandeinnehåll. Eller så förstod de inte eller lärde sig inte – då behöver man fundera på hur man ska göra istället, för att alla ska förstå och kunna.

Kanhända att några förstår och lär sig men inte alla – då behöver man fundera på hur man ska få med alla på tåget när man planerar för nästa aktivitet. Det kan exempelvis innebära att de arbetssätt som man väljer för att genomföra undervisningen behöver se olika ut för olika elever eller grupper av elever. Det brukar kallas för differentiering. När man differentierar sin undervisning använder man exempelvis olika metoder för att uppnå ett likvärdigt resultat i form av allas lärande.

I en kurs om digital programmering, som ett av fritidshemmen i Nacka genomför, kan man tänka sig att det skulle kunna vara aktuellt med differentiering, eftersom en del elever kanske behärskar det digitala området i hög grad, medan andra kan en del och vissa inget alls (se observation 8 i häftet med observationer). Differentieringen kan ske på olika sätt, exempelvis genom att man delar upp elev-gruppen i nivågrupper där de som kan lika mycket tillhör samma grupp. Det kan också ske genom att man kan låta kunniga elever fungera som undervisare eller coacher till sina nybörjarkamrater. På så sätt samverkar gruppen om lärandet och det gemensamma ansvarstagandet ökar i gruppen.

Progression i lärandet

Att följa upp undervisningens resultat kan alltså bilda underlag för att som pedagog bestämma vad som är nästa steg i lärandet. Lärandet sker i det som kallas progression, det vill säga steg för steg, med ökad svårighetsgrad. Undervisningen behöver alltså anpassas efter vad som är nästa steg i elevens eller elevgruppens utveckling. Om stora delar av gruppen exempelvis förstår och kan använda sig av digitala hjälpmedel för att göra ett bildspel är kanske nästa steg i progressionen att de förstår hur de ska ljudsätta och tidsätta bildspelet, spela in kommentarer och göra övergångar. Allt kunnande och alla färdigheter och förmågor kan beskrivas i progression.

När pedagogen gör sin planering, vare sig det handlar om aktiviteterna i en FRIPP eller i ett aktivitetskort, behöver man alltså reflektera över vad eleverna kan nu och vad som är nästa steg. Det är den utvärderingen som man bör skriva in i sin planering.

Fritidshemmets utvärderingsuppdrag

Fritidshemmets utvärderingsuppdrag i styrdokumenten ser lite annorlunda ut än grundskolans. I fritidshemmet ska utvärderingen ge information om hur undervisningens har lyckats med uppdraget i läroplanen. Sådan utvärdering görs också i grundskolan men där ska klassläraren också utvärdera varje elevs måluppfyllelse, något som fritidshemmets personal inte behöver göra. Istället ingår utvärderingen av vad varje enskild elev har lärt sig på fritidshemmet i skolans olika utvärderingar, som exempelvis förskoleklassens kartläggningar och de nationella proven. Det betyder att även fritidshemmen bör ta del av resultaten från dessa utvärderingar, för att reflektera hur den egna undervisningen har bidragit till elevernas lärande och hur den kan utvecklas vidare under det kommande året.

Fritidshemsutvärderingen är formativ

Man brukar skilja på två typer av utvärdering: formativ och summativ utvärdering. De har lite olika syften. Den formativa utvärderingen är framåtsyftande, man genomför den för att planera för nästa steg i progressionen. Den summativa utvärderingen är istället bakåtblickande, den görs för att ta reda på om eleven har de kunskaper som krävs. I fritidshemmet är det en formativ utvärdering som används när personalen observerar effekterna av sin egen undervisning för att sedan planera för hur man bör gå vidare. Den formativa utvärderingen görs för att man ska veta hur man ska fortsätta undervisa.

Särskilt viktigt är det att fundera över elever som går undan och som inte vill delta. De kommer heller inte att få del av det viktiga läroplansinnehållet som de faktiskt har rätt till och kommer att behöva fortsättningsvis. Kanske går de undan för att de inte vill delta men enligt min erfarenhet handlar det oftare om att de inte förstår vad som förväntas av dem. Ett annat skäl kan vara att de har dåligt självförtroende, de tror sig inte om att klara uppgiften och är oroliga för att bli skattade åt. Då är det särskilt viktigt att fundera över hur undervisningen kan förändras så att de kan och vill delta. I vissa fall har elever som drar sig undan eller inte vill vara med helt enkelt tråkigt. Även då är det viktigt att förändra undervisningen.

Veckoplanering för att följa upp och planera vidare

I FRIPP planeras hur personalen kommer att följa upp att planeringens mål nås. Medan projektet, aktiviteten eller rutinsituationer pågår behöver man samtidigt kunna följa att man är på rätt väg. För att veta att lärandet går åt rätt håll och för att få syn på hur undervisningen bör fortsätta för att garantera progressionen i lärandet behövs också en gemensam veckoplanering där personalen gemensamt reflekterar och diskuterar:

• Vilket lärande har vi sett i elevgruppen den här veckan?
  - Jämfört med de syften och mål som vi har satt upp i den övergripande planeringen?
• Hur ska nästa veckas undervisning se ut?
  - Vilka delmål? Vilka aktiviteter?
  - Hur kan elevernas idéer, intressen och uppslag integreras?

På så sätt kan personalen varje vecka justera sin undervisning utifrån det lärande som synliggjorts i elevgruppen. Man har genom en sådan veckoplanering också möjlighet att hela tiden lyfta in idéer, intressen och uppslag till fortsatt utforskande som kommer från eleverna. Ett enkelt protokoll för att göra anteckningar under veckan kan se ut så här:

Formativ utvärdering med eleverna

Formativ utvärdering kan också användas med eleverna för att de själva ska få syn på sitt lärande och sin utveckling. Det visar sig i forskning att det har stor betydelse för elevernas fortsatta lärande, eftersom eleverna själva ser vad de kan och hur de ska gå vidare (Jönsson, 2023). Formativ utvärdering stärker också elevernas självkänsla och positiva lärandeidentitet, eftersom de ser att de kan lära sig mer (Gunnarsson, m.fl., 2020).

Formativ återkoppling

Den formativa återkopplingen i elevgruppen genomförs alltså för att eleverna ska förstå vad de kan och vad som är nästa steg i utvecklingen. Om eleven ser detta tydligt kommer hen också själv att kunna bidra till lärandet. Det kan handla om att ställa frågor som:

• Vad är det du har tänkt göra?
• Hur har du tänkt göra det?
• Vad är nästa steg?

Ju oftare och ju snabbare återkoppling ges, desto mer effektiv är den. Man kan också gemensamt i elevgruppen diskutera hur olika gemensamma produkter kan utvecklas genom att tillsammans ställa frågor som:

• Vad tycker vi är bra med det vi gjort? Vad är vi nöjda med?
• Finns det saker som vi skulle kunna arbeta vidare med?

Eleverna kan också uppmuntras att stötta varandras arbetsprocess genom att ge kamratåterkoppling. Här behöver pedagogerna tydliggöra ramarna för eleverna. En metod som fungerar bra är att använda sig av två stjärnor och en önskan (two stars and a wish): Kamraten ger två exempel på något som den tycker är bra med arbetet och uttrycker också en önskan om vad som kan förbättras.

Portfölj

Portföljmetodik är en återkopplingsmetod som innebär att man dokumenterar elevernas pågående arbete för att synliggöra processen för eleven och för att gemensamt kunna diskutera processen tillsammans i gruppen. Genom att spara olika skisser, utkast, fotografier eller filmer under arbetsprocessen kan eleverna tillsammans med pedagogerna både under processens gång och i slutet reflektera över arbetet och hur det kan utvecklas. Det är viktigt att pedagogerna gör ett tydligt urval av vad som ska sparas, annars riskerar man att innehållet i portföljen sväller över sina breddar och blir oöverskådligt. Då är det heller inte till nytta i lärandeprocessen. Välj exempelvis ut några områden för alla elever under fritidshemsåren. Kanske väljer man att dokumentera elevernas självporträtt, egna skrivande, digitala utveckling, förmåga att leda kamraterna i olika aktiviteter eller liknande.

Reflektionsvägg

En formativ dokumentation är att skapa en reflektionsvägg med dokumentation över en hel process, exempelvis i ett tematiskt projekt. På reflektionsväggen dokumenteras exempelvis elevernas frågor inför projektet, deras tankar under projektet, olika upptäckter som har gjort med mera. Dokumentationen kan innehålla elevernas nedskrivna tankar och frågor, foton och filmer som kopplas till QR-koder exempelvis. Reflektionsväggen kan användas i elevgruppen för att stämma av det som har gjorts och lärts hittills i projektet och för att sätta nya mål fortsättningsvis.

Processkartor

Ett annat sätt att utveckla elevernas lärandestrategier kan vara att använda så kallade processkartor. De är hjälpverktyg i form av frågor som pedagogerna kan presentera för att göra eleverna uppmärksamma på hur de utvecklar sina tankar och idéer. Med hjälp av processkartan kan pedagogen ställa metakognitiva frågor till eleven i olika delar av processen, frågor som hjälper eleven att reflektera över sitt pågående lärande. Beroende på vad man vill att eleverna ska uppmärksamma kan frågorna formuleras olika, som i de här två processkartorna:

På så sätt kan eleverna reflektera över sin tidigare kunskap på området och de får också möjlighet att formulera nyfikna frågor i början av processen, för att sedan reflektera över sitt eget lärande i slutet. Pedagogerna kan samtidigt utvärdera sin undervisning genom att anteckna elevernas idéer i processkartan. Genom att använda processkartor, portfölj och reflektionsväggar kan elever experimentera, utveckla sina idéer och få tillräcklig återkoppling för att lära från misstag och försök, något som är viktigt i ett hållbart lärande.

Synligt tänkande

Ytterligare ett sätt att stötta eleverna kan vara att göra tänkandet synligt. Det innebär att pedagogen synliggör viktiga processer i tänkande och tankeutveckling, som eleven senare kan använda vid problemlösning eller analys. Ofta är tänkande något som sker dolt och som inte görs synligt för alla. Då kan det också vara svårt att förstå hur man ska gå tillväga när man exempelvis löser problem. Det finns en rad olika rutiner för att synliggöra tänkande. Här kommer jag kortfattat att beröra tre: sortering, lika eller olika samt EPA.

Sortera

Sorteringslekar används ofta i förskolan för att stötta de yngre barnens utvecklande av iakttagelse-förmåga och logiska tänkande, men de kan också användas i fritidshemmet för att visa eleverna på hur man kan tänka i över- och underkategorier. Sortering är ett första steg på vägen mot att förstå de kvalificerade system som används inom vetenskap – periodiska systemet, Linnés växtsystem, grammatik och liknande.

Ett första steg kan vara att utifrån fyra saker bestämma vilket som ska bort, en sorteringslek som användes i barnprogrammet Fem myror är fler än fyra elefanter. Nästa steg är att öka svårighetsgraden genom att de tre saker som hör samman har olika färg, storlek eller form. Den fjärde saken, som inte hör till samma kategori som de andra, kan likna dessa i något avseende som färg eller storlek. Ett mer komplicerat steg är att sortera flera olika saker i fri klassificering på ett sådant sätt att varje grupp kan ges ett gemensamt namn (exempelvis möbler, fordon, verktyg eller djur). Ytterligare ett steg är att sortera exempelvis geometriska former i olika färger och storlekar. Att se att trianglar som är röda och blå hör ihop därför att de är trianglar ställer krav på högre grad av abstraktion. Att sortera efter begynnelsebokstav är ännu ett steg mer avancerat.

Lika och olika

Lika och olika är en tankerutin där eleverna sorterar i likheter och olikheter. Här jämförs två olika begrepp eller företeelser med varandra och eleverna definierar först så många likheter de kan finna för att därefter definiera olikheterna. Det kan exempelvis handla om likheter och skillnader mellan träd och buskar, mellan fiskar och fåglar eller mellan människor och hundar.

EPA

EPA är en tankerutin som innebär att varje elev ges möjlighet att utforska sitt tänkande. EPA (Ensam, Par, Alla) innebär att var och en först får tänka efter själv en liten stund på ett problem, ställningstagande eller en fråga, därefter samtalar eleverna i par om vad de tror och därefter samtalar man gemensamt i storgrupp. På så sätt får alla möjlighet att diskutera sin förståelse. Det kan till exempel handla om att eleverna först själva, sedan i par och därefter alla tillsammans funderar över frågan i sorteringsövningen: Vilka tre hör ihop och vilken ska bort?

I filmen Austins butterfly (se Läs mer om området) kan du se hur en pedagog arbetar med en grupp elever för att introducera hur man kan utveckla sitt lärande med stöd av återkoppling. Det här är ett sätt som fungerar bra att använda med fritidshemselever.